Intervju med Birger - del 2: om Elvis och rasism.

- Vilken var den första skivan?

- Tutti Frutti. Omslaget var så chockerande vackert! En vrålande Presley, med gitarren på magen. Elvis i rosa bokstäver, Presley i gröna. Ett klassiskt omslag!

- Och sedan var du fast?

- Ja, faktiskt.

- Samlade skivor, bilder och veckotidningar?

- Nej, inte alls. Några filmstjärnekort förstås. Men sedan var det bara musiken.

- När Beatles kom då? Låg inte det mer i din ålder?

- Jag höll fast vid Presley även då, trots att han medverkade i allt sämre filmer och gav ut en massa skitlåtar från filmerna. Men på nästan varje LP fanns det guldkorn! Ofta som bonuslåtar.

- Har du allt?

- Ja, skulle tro det. Skivbolaget har skärpt till sig och en entusiastisk dansk har fått röja i källare och på vindar och hittat en massa spännande material som man numera kan få tag på.

- Som du haft tillgång till?

- Ja, det och mycket annat.

- Har din bild av Elvis ändrats?

- Ja, mycket! Han var ju del av ett socialt och politiskt sammanhang, en del av de första stegen i den moderna globaliseringen. Teve slog igenom. En ny art växte fram: tonåringar. Ju mer jag grävde ju mer överraskad blev jag över Presleys roll!

- Hur då?

- För det första var Presley en musiker som hade kontroll. Han var i realiteten sin egen producent, även om det inte formellt var så.

- Var han inte Överstens fånge?

- Jo, delvis... Men i skivstudion var han trots allt den som bestämde. Vid några tillfällen var detta helt avgörande för hans karriär.

- Du beskriver det ganska initierat i manuset till boken! För det andra?

- Ju mer jag gick tillbaka till femtiotalets Amerika ju mer fattade jag hur mycket den vite Presley, medvetet eller inte, betydde för det USA som gjorde uppror mot rasism och diskriminerande lagar! Herregud, det var ju raslagarnas Söder vi talar om! Vitt var vitt, svart var svart! Det fanns vita skolor och svarta skolor. Vita topplistor för skivförsäljning, och svarta.

- Något speciellt tillfälle tu tänker på?

- Den 7 december 1956 drog Presley ner till radiostationen WDIA:s årliga välgörenhetsshow i Memphis. WDIA var inte vilken radiostation som helst. Den kallades allmänt för ”The Mother Station of the Negroes” och var den första radiostationen i USA för färgade artister. Just den här kvällen uppträdde Ray Charles, B.B.King och The Moonglowes inför en jublande svart publik. Elvis hade kommit dit för att lyssna och träffa sina svarta idoler bakom scenen. När han skymtade fram bakom scendraperierna blev publiken fullständigt vild.

- Hur togs det emot?

- I den svarta pressen blev han framställd som en hjälte som mitt i raskrigets bomullsbälte tog ställning. Det vita etablissemanget i Södern var inte lika begeistrade…