Schlaug till Borlänge den 30 september

Så har då de första bokningarna med Birger Schlaugs föredrag om sin nya bok kunnat göras - trots en redan fullmatad höst. Och trots att vi inte kontaktat kulturföreningar etc. Det finns några lediga datum kvar. Först till kvarn...

Vingåkers lördagen den 26 augusti
Borlänge lördagen den 30 september

Birger Schlaug föll för Elvis gamle trummis och Carl Perkins son...

När Birger Schlaug tog hojen till Gränna för att uppleva Elvis gamle trummis D.J.Fontana så var det första gången han såg D.J. livs levande.

- Fantastisk! Förutom att D.J. är en i allra högsta grad historisk person så visade det sig att han var still going strong. Han körde hela kvällen, i gammal god stil. Nog känner man igen D.J. alltid! Trots att han är drygt 70 år gammal!

I showen framträdde Cadillac Band och några Elvis-nummer framfördes av Svenne Hedlund.

Men det var Stan Perkins - Carl Perkins son - som fick Birger att gå i spinn.

- Jag visste att Stan Perkins var bra på rockabilly, men inte att han var så förbaskat bra. Snacka om att behärska en scen! Ska definitivt försöka se honom när han kommer tillbaka senare i sommar, säger Birger.

- Carl Perkins stod i skuggan av Elvis men var värd ett bättre öde. Hans son är en betydligt större scenartist, har egentligen en bättre röst än sin far. Han lyckas dessutom göra de klassiska Elvis-låtarna på ett äkta, sympatiskt och kompetent sätt.

Tjyvkika på hemsidan om Birger Schlaugs Elvisbok!

Nu finns den preliminära versionen av hemsidan för GUD ÄLSKAR ATT FÄRDAS I EN ROSA CADILLAC. Du hittar den här. That´s the way it is!

Birger kollar D.J. Fontana. Och Jussi Björling!

Birgers musiksommar ser som vanligt bred ut. Den 17:e juni kollar han D.J. Fontana (Elvis gamle trummis) i Gränna och den 10 juli besöker han Voxna kyrka för en minneskonsert för Jussi Björling. Den 26 augusti intervjuas han, med anledning av boken, för övrigt på Kulturfestivalen i Sävstaholms Slottspark - det lär väl bli lite musik där också...

Intervju med Birger - del 3: "Att alltid vara bättre än när man var som bäst..."

- Du har grävt mycket?

- Jo, det ena gav det andra. Men det var roligt! Träffade av en slump en kvinna som var med under teveinspelningen av hans comeback 1968. Hon var med när han spelade in If I Can Dream. Hon var fortfarande rörd, nästan skakad, av den upplevelsen. Det var tydligen helt otroligt, nästan andligt! Han var uträknad, närmast töntförklarad när han tog tag i sin karriär igen. Och kom tillbaka med besked, särskilt åren fram till tidigt 70-tal.

- Men boken handlar om mer än Elvis…

- Absolut, den följer hans karriär, försöker förstå vad som händer och varför. Ångesten inför kraven att alltid vara ung och vacker, att alltid vara bättre än när han var som bäst. Men det är också ett tidsdokument. Om Södern, om drömmarna, om rockens ursprung…

- Du tycks älska rock´n´roll?

- Klassisk rock´n´roll är vacker! Men annan musik är inte heller så dumt…

- Du skriver ganska mycket om musik i boken. Där dyker allt från Mozart till Bob Dylan upp…

- Jo, huvudpersonen färdas emellanåt i ett musikaliskt landskap.

- Men hur kom opera in i bilden?

- Ha, ha, jag det kan man undra… Men faktum är ju att det inom operan gjorts mängder med slagdängor. Och att den klassiska musiken en gång i tiden spelades av sin tids rockstjärnor! Herregud! Dom drog fulla hus, kvinnor skrek och svimmade.

- Paganini…?

- Javisst, han använde alla moderna rockstjärnors metoder för att få folk att dåna! Och Franz Liszt var sin tids Jerry Lee Lewis! Allt det där glömmer man så lätt!

- Slutligen: du har inte skrivit boken som en vanlig beskrivande berättelse utan i jagform. Varför?

- Först skrev jag den som en vanlig roman. Snyggt och prydligt, välvårdat språk och allt… Men vid slutredigeringen av manus hände någonting. Klockan var sex på morgonen och dimman hade just lättat över fjärden. Jag hade tagit en paus efter mer än 18 timmars oavbrutet arbete, var jäkligt trött på hela projektet faktiskt, satt ute på altanen med en kopp starkt kaffe och ett glas ljummen maltwhisky. Jag kände att jag nästan var färdig…

- Och…?

- Plötsligt hände nå´t. Hade det varit i USA hade jag väl uttryckt det som att jag fått en uppenbarelse eller så … Hur som helst: plötsligt stod det alldeles klart för mig att jag måste skriva om alltihopa. Utifrån att det är huvudpersonen själv som berättar, med sitt språk, men sina känslor, med sina undanflykter och sin ångest.

- Och så blev det!

- Jo, så blev det.

- Lektörer som läst manuset tycks ha varit begeistrade…

- Jo, det känns ju kul förstås.

När jag lämnar huset har det börjat regna och en katt som heter Nelson – uppkallad efter Nelson Mandela som hussen träffat vid ett tillfälle, katten föddes samma dag som Mandela blev frisläppt! – stryker sig mot benet. Från högtalarna i köket hör jag Jussi Björling sjunga Che gelida manina ur La Boheme! Då hade vi suttit och prata om musik i nästan fyra timmar, om gitarrens historia, om att Mozart inte alls hette Amadeus, om Ray Charles barndom och om hur Elvis kompis D.J. Fontana var som trumslagare…