Flaming Star

Birger, berätta något om 50-talet! Var inte du för ung för rockmusiken? Hade du egen skivspelare? Och vilken var din första film?

Kette hade blivit med skivspelare. En liten gul, med taskigt ljud.

Jag satt timvis i telefon och lyssnade på skivor – för det var långt till kompisarna och det gick inte att cykla för vintern var svinhal så man fick hålla sig hemma när skolbussen lämpat av en.

Kette hade riktiga plattor. Elvis-plattor alltså. Som pausmusik kunde man köra nåt med Chuck Berry och nå´n som hette Guy Mitchel.

Morsan och farsan började undra varför man satt tyst i telefonen timme efter timme. Man försökte nå´t med att man lyssnade på klassens ljus som förklarade mattetalen eller beskrev Sveriges flodsystem. Till slut kröp det i alla fall fram att man spisade Elvis i telefon. Så i julklapp blev det en egen grammofon till egna rummet. A Big Hunk O´Love följde med. Med Readdy Teddy på baksidan.

Julen var räddad.

Egen skivspelare. A Big Hunk. Och brorsan hade dagarna före julafton bytt ut Tommy-tjejen mot en fräsch sak som gillade Elvis.

Livet hade blivit ljusare. Och så småningom var det dags för livets första barnförbjudna film. Man var tretton år. Hade världens tuffaste barr, stålkam uppstickande ur bakfickan och hade lurat tanten i biokassan att man var femton.

Självfallet var det en Elvis-film. Kommer ni ihåg Pacer? När han ensam red bort mot bergen för att dö? Han hade skådat den flammande stjärnan. The Flaming Star. Pacer – det var Elvis. Han hade skådat ”the flaming star of death and must ride into the hills to meet it”. Jag minns avslutningsorden i filmen innan texten rullar och Elvis sjunger titelmelodin.

Vi som satt där, de tuffa grabbarna, hade tårar i ögonen och önskade inget hellre än att biografvaktmästaren skulle glömma att tända ljuset.

TILLBAKA TILL STARTSIDAN!