Nere i dalen glittrar fjärden och uppe i skogskanten ligger det stora gula huset med solfångare på taket. Jag knackar på dörren och när Birger Schlaug öppnar strömmar doften av nymalet kaffe mot mig. Vi slår oss ner i köket och jag tar mig an intervjun.
- Hur kommer det sig att du skrivit den här boken?
- Lust! Bara ren och skär lust!
- Skär lust? Menar du inte rosa lust?
- Ha, ha. Jo, det har du förstås rätt i. Jag var oerhört trött på det jag hållit på med de senaste tjugo åren. Jag hade gått på övertid några år. Så när jag bröt upp ville jag göra något helt annat.
- Något lustfyllt…?
- Jo, och sedan ville jag berätta en historia som till stora delar glömts. En samtidshistoria.
- Och då blev det en roman om rock´n´roll?
- Jo. Det kommer kanske som en överraskning för många…
- Och Elvis spelar en huvudroll i boken…? Varför?
- Han var min ungdoms hjälte. När brorsan kom hem med Rock Around The Clock förändrades världen. Men när han senare kom hem med en EP med Presley så exploderade den… Jag blev så lycklig så du anar inte!
- Du kan inte varit gammal då…?
- Nej, åtta eller nio år.
- Rena barnet!
- Ja, faktiskt.
- Vilken var den första skivan?
- Tutti Frutti. Omslaget var så chockerande vackert! En vrålande Presley, med gitarren på magen. Elvis i rosa bokstäver, Presley i gröna. Ett klassiskt omslag!
- Och sedan var du fast?
- Ja, faktiskt.
- Samlade skivor, bilder och veckotidningar?
- Nej, inte alls. Några filmstjärnekort förstås. Men sedan var det bara musiken.
- När Beatles kom då? Låg inte det mer i din ålder?
- Jag höll fast vid Presley även då, trots att han medverkade i allt sämre filmer och gav ut en massa skitlåtar från filmerna. Men på nästan varje LP fanns det guldkorn! Ofta som bonuslåtar.
- Har du allt?
- Ja, skulle tro det. Skivbolaget har skärpt till sig och en entusiastisk dansk har fått röja i källare och på vindar och hittat en massa spännande material som man numera kan få tag på.
- Som du haft tillgång till?
- Ja, det och mycket annat.
- Har din bild av Elvis ändrats?
- Ja, mycket! Han var ju del av ett socialt och politiskt sammanhang, en del av de första stegen i den moderna globaliseringen. Teve slog igenom. En ny art växte fram: tonåringar. Ju mer jag grävde ju mer överraskad blev jag över Presleys roll!
- Hur då?
- För det första var Presley en musiker som hade kontroll. Han var i realiteten sin egen producent, även om det inte formellt var så.
- Var han inte Överstens fånge?
- Jo, delvis... Men i skivstudion var han trots allt den som bestämde. Vid några tillfällen var detta helt avgörande för hans karriär.
- Du beskriver det ganska initierat i manuset till boken! För det andra?
- Ju mer jag gick tillbaka till femtiotalets Amerika ju mer fattade jag hur mycket den vite Presley, medvetet eller inte, betydde för det USA som gjorde uppror mot rasism och diskriminerande lagar! Herregud, det var ju raslagarnas Söder vi talar om! Vitt var vitt, svart var svart! Det fanns vita skolor och svarta skolor. Vita topplistor för skivförsäljning, och svarta.
- Något speciellt tillfälle tu tänker på?
- Den 7 december 1956 drog Presley ner till radiostationen WDIA:s årliga välgörenhetsshow i Memphis. WDIA var inte vilken radiostation som helst. Den kallades allmänt för ”The Mother Station of the Negroes” och var den första radiostationen i USA för färgade artister. Just den här kvällen uppträdde Ray Charles, B.B.King och The Moonglowes inför en jublande svart publik. Elvis hade kommit dit för att lyssna och träffa sina svarta idoler bakom scenen. När han skymtade fram bakom scendraperierna blev publiken fullständigt vild.
- Hur togs det emot?
- I den svarta pressen blev han framställd som en hjälte som mitt i raskrigets bomullsbälte tog ställning. Det vita etablissemanget i Södern var inte lika begeistrade…
- Du har grävt mycket?
- Jo, det ena gav det andra. Men det var roligt! Träffade av en slump en kvinna som var med under teveinspelningen av hans comeback 1968. Hon var med när han spelade in If I Can Dream. Hon var fortfarande rörd, nästan skakad, av den upplevelsen. Det var tydligen helt otroligt, nästan andligt! Han var uträknad, närmast töntförklarad när han tog tag i sin karriär igen. Och kom tillbaka med besked, särskilt åren fram till tidigt 70-tal.
- Men boken handlar om mer än Elvis…
- Absolut, den följer hans karriär, försöker förstå vad som händer och varför. Ångesten inför kraven att alltid vara ung och vacker, att alltid vara bättre än när han var som bäst. Men det är också ett tidsdokument. Om Södern, om drömmarna, om rockens ursprung…
- Du tycks älska rock´n´roll?
- Klassisk rock´n´roll är vacker! Men annan musik är inte heller så dumt…
- Du skriver ganska mycket om musik i boken. Där dyker allt från Mozart till Bob Dylan upp…
- Jo, huvudpersonen färdas emellanåt i ett musikaliskt landskap.
- Men hur kom opera in i bilden?
- Ha, ha, jag det kan man undra… Men faktum är ju att det inom operan gjorts mängder med slagdängor. Och att den klassiska musiken en gång i tiden spelades av sin tids rockstjärnor! Herregud! Dom drog fulla hus, kvinnor skrek och svimmade.
- Paganini…?
- Javisst, han använde alla moderna rockstjärnors metoder för att få folk att dåna! Och Franz Liszt var sin tids Jerry Lee Lewis! Allt det där glömmer man så lätt!
- Slutligen: du har inte skrivit boken som en vanlig beskrivande berättelse utan i jagform. Varför?
- Först skrev jag den som en vanlig roman. Snyggt och prydligt, välvårdat språk och allt… Men vid slutredigeringen av manus hände någonting. Klockan var sex på morgonen och dimman hade just lättat över fjärden. Jag hade tagit en paus efter mer än 18 timmars oavbrutet arbete, var jäkligt trött på hela projektet faktiskt, satt ute på altanen med en kopp starkt kaffe och ett glas ljummen maltwhisky. Jag kände att jag nästan var färdig…
- Och…?
- Plötsligt hände nå´t. Hade det varit i USA hade jag väl uttryckt det som att jag fått en uppenbarelse eller så … Hur som helst: plötsligt stod det alldeles klart för mig att jag måste skriva om alltihopa. Utifrån att det är huvudpersonen själv som berättar, med sitt språk, men sina känslor, med sina undanflykter och sin ångest.
- Och så blev det!
- Jo, så blev det.
När jag lämnar huset har det börjat regna och en katt som heter Nelson – uppkallad efter Nelson Mandela som hussen träffat vid ett tillfälle, katten föddes samma dag som Mandela blev frisläppt! – stryker sig mot benet. Från högtalarna i köket hör jag Jussi Björling sjunga Che gelida manina ur La Boheme! Då hade vi suttit och prata om musik i nästan fyra timmar, om gitarrens historia, om att Mozart inte alls hette Amadeus, om Ray Charles barndom och om hur Elvis kompis D.J. Fontana var som trumslagare…
Mikaela Holm
