Sista korren

Sista korrekturläsningen börade nyss.

Birger sitter i Beijing och läser, han arbetar med en ny bok om Kina tillsammans med en kinesisk kvinna.

Jag läser också, det ser bra ut. Inga småfel, allt kollat noga. Det är härligt att se hur en bok växer fram!

Kan tänka mig att det är lika härligt att se en skiva växa fram, från idé till det att man håller den i sin hand. Kanske var det så Elvis kände när han höll de första varma exen av That´s All right/Blue Moon Of Kentucky i sin hand den där gången för mer än 50 år sedan. Den plattan trycktes hos Buster Williams Plastic Product på Chelsea Avenue i Memphis.

Sun 209 var numret. Sedan dess blev världen inte sig lik...!

Intervju med Birger - del 2: om Elvis och rasism.

- Vilken var den första skivan?

- Tutti Frutti. Omslaget var så chockerande vackert! En vrålande Presley, med gitarren på magen. Elvis i rosa bokstäver, Presley i gröna. Ett klassiskt omslag!

- Och sedan var du fast?

- Ja, faktiskt.

- Samlade skivor, bilder och veckotidningar?

- Nej, inte alls. Några filmstjärnekort förstås. Men sedan var det bara musiken.

- När Beatles kom då? Låg inte det mer i din ålder?

- Jag höll fast vid Presley även då, trots att han medverkade i allt sämre filmer och gav ut en massa skitlåtar från filmerna. Men på nästan varje LP fanns det guldkorn! Ofta som bonuslåtar.

- Har du allt?

- Ja, skulle tro det. Skivbolaget har skärpt till sig och en entusiastisk dansk har fått röja i källare och på vindar och hittat en massa spännande material som man numera kan få tag på.

- Som du haft tillgång till?

- Ja, det och mycket annat.

- Har din bild av Elvis ändrats?

- Ja, mycket! Han var ju del av ett socialt och politiskt sammanhang, en del av de första stegen i den moderna globaliseringen. Teve slog igenom. En ny art växte fram: tonåringar. Ju mer jag grävde ju mer överraskad blev jag över Presleys roll!

- Hur då?

- För det första var Presley en musiker som hade kontroll. Han var i realiteten sin egen producent, även om det inte formellt var så.

- Var han inte Överstens fånge?

- Jo, delvis... Men i skivstudion var han trots allt den som bestämde. Vid några tillfällen var detta helt avgörande för hans karriär.

- Du beskriver det ganska initierat i manuset till boken! För det andra?

- Ju mer jag gick tillbaka till femtiotalets Amerika ju mer fattade jag hur mycket den vite Presley, medvetet eller inte, betydde för det USA som gjorde uppror mot rasism och diskriminerande lagar! Herregud, det var ju raslagarnas Söder vi talar om! Vitt var vitt, svart var svart! Det fanns vita skolor och svarta skolor. Vita topplistor för skivförsäljning, och svarta.

- Något speciellt tillfälle tu tänker på?

- Den 7 december 1956 drog Presley ner till radiostationen WDIA:s årliga välgörenhetsshow i Memphis. WDIA var inte vilken radiostation som helst. Den kallades allmänt för ”The Mother Station of the Negroes” och var den första radiostationen i USA för färgade artister. Just den här kvällen uppträdde Ray Charles, B.B.King och The Moonglowes inför en jublande svart publik. Elvis hade kommit dit för att lyssna och träffa sina svarta idoler bakom scenen. När han skymtade fram bakom scendraperierna blev publiken fullständigt vild.

- Hur togs det emot?

- I den svarta pressen blev han framställd som en hjälte som mitt i raskrigets bomullsbälte tog ställning. Det vita etablissemanget i Södern var inte lika begeistrade…

Strid om hotell...

Vi har haft en strid om ett hotell... I manuset till boken beskriver jag nämligen en händelse på ett visst hotell för femtio år sedan. Bokförlaget låter en hotellnörd kolla uppgifterna... Kunde verkligen det som jag beskrev verkligen hända på det hotellet? Såg det så ut? Kunde rösten verkligen studsa mellan husväggarna i det kvarteret? Vilket härligt bokförlag! Hur det gick? Jo, jag hade rätt. Tack och lov...

Intervju med Birger - del 1.

Nere i dalen glittrar fjärden och uppe i skogskanten ligger det stora gula huset med solfångare på taket. Jag knackar på dörren och när Birger Schlaug öppnar strömmar doften av nymalet kaffe mot mig. Vi slår oss ner i köket och jag tar mig an intervjun.

- Hur kommer det sig att du skrivit den här boken?

- Lust! Bara ren och skär lust!

- Skär lust? Menar du inte rosa lust?

- Ha, ha. Jo, det har du förstås rätt i. Jag var oerhört trött på det jag hållit på med de senaste tjugo åren. Jag hade gått på övertid några år. Så när jag bröt upp ville jag göra något helt annat.

- Något lustfyllt…?

- Jo, och sedan ville jag berätta en historia som till stora delar glömts. En samtidshistoria.

- Och då blev det en roman om rock´n´roll?

- Jo. Det kommer kanske som en överraskning för många…

- Och Elvis spelar en huvudroll i boken…? Varför?

- Han var min ungdoms hjälte. När brorsan kom hem med Rock Around The Clock förändrades världen. Men när han senare kom hem med en EP med Presley så exploderade den… Jag blev så lycklig så du anar inte!

- Du kan inte varit gammal då…?

- Nej, åtta eller nio år.

I början av augusti kommer den.

Birger Schlaug överraskar. Mitt i valrörelsen kommer han ut med en roman om Elvis, rock´n´roll och livet som var. Så långt ifrån politik man kan komma, eller?

Nja, det är samtidshistoria. Romanen handlar om en tid där svart var svart och vitt vitt. Bluesen pumpar i Södern. På Beale Street i Memphis spelar B.B. King och Ike Turner.

På de svarta topplistorna stöter Willie Mae Thornton fram en låt som heter Hound Dog och Lloyd Price dunkar fram Lawdy Miss Clawdy.

Men är man vit ska man hålla sig till Vera Lynn, Doris Day och Perry Como. Det är inte lätt, det suger. Då lättar det med ett snack med Einstein, Amadeus och grabbarna.

Hur som helst: När den unge mannen går in i Sam Phillips studio i Memphis den där heta sommardagen skall världen förändras. Och den skall aldrig bli sig lik.

Men inte bara det. Himlen blir sig heller aldrig lik. För när Gud tröttnar på livet däruppe tar han sig en repa på Beale Street.

I en rosa Cadillac, en sådan som han älskar att färdas i.